Dagens samtal handlar om andlig längtan. Den längtan efter att få bekräftat det man egentligen vet och känner till. Att få bekräftat att man är större och mer än sin kropp, sina kroppsliga funktioner, sina handlingar, tankar och känslor. Och om sammanhang.
Att man ingår i ett sammanhang.
C börjar samtalet med en bild där jag ser en uttorkad flodränna med stenblock. Vi befinner oss nere i en dalgång som tidigare var ett utflöde av vatten och man ser nu den uttorkade vattenrännan uppåt berget.
C vill göra mig uppmärksam på en grotta längre upp, där han visar hur vattnet bildat en vattenridå framför grottan. Den var en enslig plats för eremiter som sökte andlig upplysning.
Så inleder C samtalet idag och vill visa på det framåtskridande som äger rum också när det gäller andlig utveckling och sättet att då och nu i modern tid ta till sig denna kunskap.
Sanningen i sig är fortfarande densamma.
C berättar om de eremiter och andliga sökare som använde grottan för att i avskildhet leva i tystnad och i meditation med ett minimalt intag av näring och yttre stimulans. Ett spartanskt liv som nätt och jämt höll kroppen i gång, men som genom sin låga fysiska aktivitet och svält kunde möjliggöra för individen att uppleva den transcendens som var utbytet mellan det fysiska och det icke fysiska. Stora andliga kunskaper kunde individen tillägna sig på detta sätt som också var det sätt som dominerade under mycket lång tid i den andliga undervisningen.
Man skulle kunna säga att det var då det, så gjorde man förr.
Men denna idé ligger fortfarande kvar idag även om världen ser helt annorlunda ut. Många tror fortfarande på att det är vägen till andlig upplysning och tittar gärna tillbaka på hur man gjorde då.
De individer som söker sig till enskildhet kommer inte i närheten av de förutsättningar som skapades av eremiterna men ändå finns en syn på askes och kroppslig disciplin kvar i vissa former av träning.
Disciplin och kontroll av sina egna uttryck är inte alls något negativt utan som vanligt beror det på hur man använder det. Som allt annat.
Svårigheten i vår tid med allt brus i den yttre världen är att hitta inåt till det inre tilltalet. Vid något tidigare tillfälle talade vi om att väcka den inre ljuskroppen och den inre kontakten som är bron mellan det fysiska och det icke fysiska.
Hur gör man då det?
Jo, man lyssnar till sitt inre. Man urskiljer sina erfarenheter av känslor, känslominnen och tankar. där disciplinen nu mer går ut på att lära sig att energimässigt hantera världen och styra sitt eget fokus. Meditation är ett sätt att träna sig i lyssnandet inåt, att stilla bruset.
Precis som vi i det yttre allt snabbare lär oss nya kommunikationsmetoder och kanaler så får vi också nya färdigheter, insikter och kunskap om oss själva som energivarelser med en fysisk kropp.
Dagens andliga ledare ser helt annorlunda ut och lever i världen, inte avskild från världen som i gångna tider och metoderna att ta sig till det inre tilltalet varierar.
"I den inre porten finns det gränsland man tidigare nådde med fysisk askes. Idag ser vägarna annorlunda ut men andlig sanning är fortfarande den samma.
Samma är också människans längtan efter själens igenkännande.
I det som är evigt och oförstörbart har ingenting ändrats. Det är bara vägen dit som blivit annorlunda",
avslutar C det sextioförsta samtalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar