"mina 100 samtal med C" - fjärde samtalet

C. vill i dagens samtal fortsätta på samma tema som förra samtalet.Det handlar om tro och vårt behov av andlighet. Det är som han måste försäkra sig om att jag har förstått. 
Att alla är inkluderade och med på samma livsresa, där inte någon enda ställs vid sidan om eller är utesluten från den kärlek som omfattar oss alla, är sammanfattnigen av förra samtalet.  C. menar att det blir många sammanblandningar när vi ska försöka sätta ord på de större begreppen religion, religiös, tro och andlighet, vilket för den enskilda människan kan vara förvirrande.

Det går inte ens att tala om det. Begreppen krokar i varandra. Till slut vet man inte vad man menar.
Mycket av det som sägs och görs i religionens namn, tar jag avstånd ifrån. Många med mig. Stänger man då porten helt till att ens närma sig de inre frågorna om sin egen tro? För stort och för svårt?

Blir det, som när man pratar politik? Somliga tankar och uttryck stämmer med vad jag själv håller för sant, annat kan jag alls inte tänka mig. Bollande av tankar och idéer.
Man talar om att tro skall utvecklas och mogna men jag känner ingen samhörighet där det blir mentala kullerbyttor och analyser och tron stannar i huvudet. Huvudet som ser delar. För mig handlar tro om hjärtat. Det som ser helhet.

Det finns många som gör anspråk på att veta sanningen som drar somliga till sig medan åter andra med andra sanningar får sina anhängare.

Det C ger uttryck för under det här samtalet och som han vill vara extra tydlig med,  är att det som samljuder med vårt eget inre inte behöver vara av religiös natur bara för att det kommer i det utförandet. Det kan vara helt andra saker, som drar oss till just detta. De speciella ritualerna, ordningen, överlämnandet och ibland även avståendet och bestraffningen. Här kommer vars och ens speciella uppsättning anledningar in och ofta är vi själva omedvetna om varför denna överensstämmelse uppstår.
Samtidigt som vi dras till uttryck som är mer ett förtydligande av en dold känslovärld och dess behov av synlighet och trygghet, så finns inom de flesta en stor längtan efter andlig tillhörighet. En längtan efter djup  och fördjupning av den egna personligheten och en längtan efter sanning.

Det andliga frö som ligger nedlagrat inom oss väcks upp av frågan :" vem är jag?"

"mina 100 samtal med C" - tredje samtalet

Nu väljer C att helt byta ämne.
Under de 100 samtalen berättar han en del om något för att så skifta ämne och tala om något annat. Det kan kännas frustrerande just då, när jag vill veta mer om det vi just då talar om. Det visar sig dock att det är som att lägga ett pussel. Metodiskt bit för bit, kommer en allt större bild att framträda.Ett samtal läggs till ett annat vid ett senare tillfälle, som sedan fogas till andra i samma ämnesområde och bilden blir tydligare och tydligare. Nu vet jag att det är så här med de återkommande insikterna, så jag kan säga till den som läser: ha tålamod. Bilden blir större och tydligare allt eftersom fler av samtalen kommer på plats.

Idag väljer C att byta tankar om religion och tro. Bara ordet Gud är så laddat , att det väcker starka känslor hos många. Religion får inrymma  många regler om vad man får och inte får tänka,tycka,tro och göra, som är några av de verb C använder.Mycket av det som finns inom religionen är levnadsregler och har med den speciella kulturen att göra, där människan lever och har levt. Mycket av detta är väl tankar vi alla kan dela.

C pekar på svårigheten för den enskilde, när tron får bära tolkningar som har med maktutövning och kontroll att göra. Där man lägger mänskliga snäva perspektiv på den gudomliga kraft som ligger utanför vad man som fysisk människa kan förstå. Det gör att vi vänder oss bort från det som kan vara en längtan efter andlighet. Det är lätt att få nog av krig och bråk i stort som smått, i religionens namn.
C menar att det språk som omfattar i kärlek allt liv och allt skapat och som är kännetecknet på den sammanhållande kraft man kan kalla Gud inte innehåller det som exkluderar, kontrollerar eller förminskar någon enda.
För att göra det tydligt frågar jag:" Ingen är alltså förmer, mindre eller utanför?"
"Just det", säger C.

Det är precis det  man ska minnas för att inte falla i alla fällor om tro och regler hit och dit. När somliga kommer till himlen medan andra ska få stå utanför som straff - ja då vet man att det här har en människa tänkt ut. När religion används för kontroll och maktutövning, där människor blir gjorda maktlösa och utanför, då är det den fysiska människan och hennes egna uppfattningar man ställs inför. Det har inget med någon gudomlig kärleksfull kraft att göra.
Gud är på min sida men lika självklart på din. Han väljer inte mig före min ovän. För Gud är vi båda lika värdefulla.

Det som används  i religionens namn där vi blandar in Gud i våra tvister och krig har ingenting med
Gud och det gudomliga att göra. Om vi bara kan komma ihåg att ingen är exkluderad, mindre älskad , förminskad eller utanför så kan vi låta våra andliga behov ta plats i livet. Ingå, vara med, älskad  som en självklarhet. Vi behöver inte välja sida eller lämna religion och kultur.
"Vi är alla på samma resa och del av samma liv", säger C

andra samtalet

C och jag talar om livet och döden.Om det som berör oss alla. Jag  har mött många som står frågande inför det som hänt, när döden kommit snabbt och oväntat. Jag har själv varit en av dem. Helst skulle man ju vilja att det finns någon slags ordning, iallafall kronologiskt, så att de äldsta dör först. När det verkar vara en enda röra blir man förtvivlad över att inte förstå något. Den känslan vet jag, att jag delar med många.
Kanske kommer det att verka mindre kaotiskt och rörigt när C förklarat från där han nu är, i det han kallar "livet i sig", i våra samtal.

C är ju en av dem som hastigt lämnade det fysika livet. Han säger att det gjorde att det var mycket som behövde läkas och helas energimässigt, då det blev som en energiexplosion. Han säger också att han helades och åter blev medveten om att han fanns.
Döden ser olika ut.
När döden kommer vid hög ålder och utan dramatik får också den det gäller tid att förbereda sig.
C menar, att man går fram och åter mellan det fysiska och det icke fysiska  och många är därför väl förberedda att lämna sina fysiska liv.Kanske finns en längtan hem, som en del uttrycker det. Nu går man mot ljuset och blir mött av sina nära och kära. Det finns en frid och ro i detta.
C menar att det svåra är att inse att man själv måste släppa taget och faktiskt ge sig iväg, när den stunden kommer. I tid fundera på livets ändlighet och vad som är väsentligt. Kanske kan man ställa frågan till sig själv vad man kan ta med sig? Vad skulle det vara ?

.Alla har vi olika bindningar till den fysiska tillvaron, både känslomässiga band och band till saker och handlingar. Att inse att man måste lämna allt det man nu har är absolut det svåraste.Att tänka sig att man ska skiljas från de som står en nära och de man inte kan tänka sig vara utan, minnen bundna i ting och allt som man håller av i sitt liv är tungt. Också att försona sig med allt det som inte blev av  och det som man aldrig gjorde. Nästan värre.
Att våga ge sig iväg mot något okänt.
C visar på benägenheten att samla saker och pengar men också inflytande och makt, som om det då skulle vara en omöjlighet att vara dödlig. Ett sätt att besvärja döden. Alla som varit i situationer där döden varit påtagligt nära och utgången oviss, vet att viljan att förhandla är stark.
Att bli så betydelsefull och vara så förankrad i det fysiska att man inte behöver tänka tanken på att det kommer något annat.Att vara så involverad och upptagen med annat.  Sedan kan allt plötsligt vändas på bråkdelen av en sekund och man tvingas konfrontera sig med döden. Den gäller inte bara andra utan det gäller också oss själva. Ingen kan förhandla sig fri
Det är motståndet mot det oundvikliga som skapar smärtan, säger C .

Något att fundera över , säger jag.
I tid helst, avslutar C.

första samtalet

I mitt första samtal med C börjar han med att knyta an till en av våra vanligaste frågor. Den som handlar om livet efter döden. Ja, om det finns ett liv efter den fysiska döden överhuvudtaget ?Själv har jag alltid trott att livet fortsätter men det är ju svårt att veta hur och vad det innebär förrän man står där själv.Det enda man med säkerhet vet är ju att livet är ändligt och dödligheten är 100%.

När jag nu får en möjlighet att höra vad C har att säga om saken tycker jag det är intressant förstås.Det C ville börja prata om var frågan: Går livet vidare efter döden ?
Svaret blev :Ja, det gör det,  men inte som någon sagoboksbild med molntussar och harpor utan i något som C senare kommer att beskriva och kalla " livet i sig" och som för mig ställde en del föreställningar på huvudet och andra kom riktigt på rätt plats.

"Frågan om livets fortsättning ställde jag mig iallafall medan jag levde", sa C, "och nu kan jag faktiskt berätta vad som hände med mig".

Den vanligaste föreställningen man hör talas om är att man färdas i en ljustunnel och möter sina nära och kära. "Så var det inte alls för mig, säger C, utan i mitt fall var det som att bli träffad av blixten där allt bara försvann. Inga känslor, ingen tanke och framför allt ingen smärta. Ingenting.

C.berättar att precis som allting annat skiljer sig åt från person till person så skiljer också  sättet man dör på sig åt. I det här fallet slutade det fysiska livet plötsligt med en olycka och var alls inte väntad eller förutsedd, då den kom mitt i livet och knappt ens det.  Då kan jag förstå, det han berättar, att i den enorma förändring som sker, där han liknar det som att bli träffad av blixten, så blir effekten av olyckan väldigt stor.  Jag trodde nog att alla dödsfall efterföljdes direkt av denna ljustunnel, eftersom det är det man alltid säger och läser om. Ungefär som att bli utskjuten ur den fysiska kroppen som av en katapult. Men -  så var det inte för C .  Någon form av förflyttnig ägde iallafall rum eftersom det senare visade sig att C blev medveten om, att han fortfarande fanns - på något sätt.

" Jag har inte någon uppfattning om den tid jag inte var medveten om något, tills att jag faktiskt blev medveten om att jag var - att jag fanns", säger C.

Den eventuella tid som måste ha förflutit mellan olyckan och när C blev medveten kan han inte säga något om. Han berättar däremot om sitt känslolmässiga tillstånd som behagligt, där han känner sig nöjd och helt utan obehag och smärta. Den aktivitet, som han talar om, är en slags lagning och återställande av  hans energier. Ett stödjande ljus. Han säger ,att han inte kan beskriva det på något annat sätt, ett stödjande ljus som också förmedlar ett slags lugn.

"min kropp helades och lagades först av allt", säger C.
som fortsätter att berätta om  livet efter den fysiska döden och livet i sig.

mina 100 samtal med C

För snart två år sedan hade jag en oväntad upplevelse och fick en annorlunda förfrågan. Min då sedan två år förolyckade svärson C blev under natten mycket tydlig vid tre tillfällen.Han kom in i mina drömmar med sitt samtal där han föreslog att han skulle berätta om livet efter den fysiska döden och sina tankar kring att vara människa.Vid tre tillfällen vaknade jag av att han talade med mig.
"Det är ju så mycket man funderar över medan man lever", sa Claes, "och som man gärna skulle vilja prata med någon om".
"Vi kan väl tänka oss ett samtal där jag berättar hur det är för mig och vad som hände, som om vi sitter i soffan och samtalar", sa C.
Efter att haft en veckas betänketid kände jag att det här var ett tillfälle jag inte kunde säga nej till. Jag hade funderingar kring om det skulle fungera och också hur det skulle gå att lyssna till och skriva ner texten men var beredd att prova och försöka hitta en form för detta.

Vi började skriva en vecka in i juli 2010. I början varje kväll men sedan fick vi sakta ner farten lite för att jag skulle orka ta emot informationen korrekt och skrev sedan tre till fyra gånger i veckan för att ha allt klart till det första manuset vid nyår. Arbetstiteln var "Samtal med Claes" och innehåller 100 samtal där han berättar i sin egen takt och med egna ord där jag för pennan.
Samtalen är klara och manuset färdigt att bli en bok under detta år, hoppas jag.

Den här bloggen skriver jag för att dela de tankar och ämnen som C tog upp utifrån vad de olika samtalen handlade om. Han hoppade vilt mellan olika ämnen och mycket förstod jag var en strategi för att göra skrivandet lättare för mig. När det inte finns någon röd tråd i en berättelse så kan hjärnan inte fabricera en egen fortsättning eller förväntan och C kunde då slippa inblandning i det han hade att berätta.

Det här är inledningen till "mina 100 samtal med C". 
Det C berättar väcker många frågor - om livet, om döden och om att vara människa. Nästa inlägg blir det första samtalet.