andra samtalet

C och jag talar om livet och döden.Om det som berör oss alla. Jag  har mött många som står frågande inför det som hänt, när döden kommit snabbt och oväntat. Jag har själv varit en av dem. Helst skulle man ju vilja att det finns någon slags ordning, iallafall kronologiskt, så att de äldsta dör först. När det verkar vara en enda röra blir man förtvivlad över att inte förstå något. Den känslan vet jag, att jag delar med många.
Kanske kommer det att verka mindre kaotiskt och rörigt när C förklarat från där han nu är, i det han kallar "livet i sig", i våra samtal.

C är ju en av dem som hastigt lämnade det fysika livet. Han säger att det gjorde att det var mycket som behövde läkas och helas energimässigt, då det blev som en energiexplosion. Han säger också att han helades och åter blev medveten om att han fanns.
Döden ser olika ut.
När döden kommer vid hög ålder och utan dramatik får också den det gäller tid att förbereda sig.
C menar, att man går fram och åter mellan det fysiska och det icke fysiska  och många är därför väl förberedda att lämna sina fysiska liv.Kanske finns en längtan hem, som en del uttrycker det. Nu går man mot ljuset och blir mött av sina nära och kära. Det finns en frid och ro i detta.
C menar att det svåra är att inse att man själv måste släppa taget och faktiskt ge sig iväg, när den stunden kommer. I tid fundera på livets ändlighet och vad som är väsentligt. Kanske kan man ställa frågan till sig själv vad man kan ta med sig? Vad skulle det vara ?

.Alla har vi olika bindningar till den fysiska tillvaron, både känslomässiga band och band till saker och handlingar. Att inse att man måste lämna allt det man nu har är absolut det svåraste.Att tänka sig att man ska skiljas från de som står en nära och de man inte kan tänka sig vara utan, minnen bundna i ting och allt som man håller av i sitt liv är tungt. Också att försona sig med allt det som inte blev av  och det som man aldrig gjorde. Nästan värre.
Att våga ge sig iväg mot något okänt.
C visar på benägenheten att samla saker och pengar men också inflytande och makt, som om det då skulle vara en omöjlighet att vara dödlig. Ett sätt att besvärja döden. Alla som varit i situationer där döden varit påtagligt nära och utgången oviss, vet att viljan att förhandla är stark.
Att bli så betydelsefull och vara så förankrad i det fysiska att man inte behöver tänka tanken på att det kommer något annat.Att vara så involverad och upptagen med annat.  Sedan kan allt plötsligt vändas på bråkdelen av en sekund och man tvingas konfrontera sig med döden. Den gäller inte bara andra utan det gäller också oss själva. Ingen kan förhandla sig fri
Det är motståndet mot det oundvikliga som skapar smärtan, säger C .

Något att fundera över , säger jag.
I tid helst, avslutar C.