"Mina 100 samtal med C" - trettiotredje samtalet

C bjuder in mig till det större livet och berättar fragment av sin verklighet. Dagens bild är samma som vid förra samtalet. Vi är åter i den stora parken en bit ifrån den stora byggnad dit vi ett par gånger tidigare har gått för att ta del av den informationslagring som benämns som Livets bok.
Du som följer samtalen kommer att se, att ofta utgår vi från den här punkten för att sedan ta oss vidare till olika saker, som är i linje med vad C tänker ha som ingång till det samtal som följer.

I dagens samtal tar vi oss  åt motsatt håll i den vackra parken och går förbi vattendammar och stenläggningar, går nedför trappor och bassänger med andra vattenpelare för att så småningom komma till den byggnad som berör det C vill tala om idag.

C har ju tidigare berättat om sitt kluster och arbetsgrupp som leds av en kvinna vid namn Zaya och en man, som han ännu inte berättat något om, men som beskrivs i senare samtal.. Dessa ledare gör en del planering av sitt klusters arbete och utveckling och det sker tillsammans med andra i liknande position och äger rum i den byggnad dit C nu tagit mig. Jag får alls inte komma in eller ta del av något innanför  utan han berättar en del av det som pågår.

"Här finns funktioner för samordning av insatser av olika slag. Då avses i första hand hjälp- och stöd-insatser", säger C och fortsätter " Man kan kalla det krisberedning och det utvecklingsarbete som måste föregå alla sådana insatser".

Nu börjar jag tänka på vad det kan innebära. C ingår ju i en  beredskapsstyrka som en akutinsats tillsammans med andra som bildar ett slags team. Det finns många flera likande och samma slags akutinsatsteam, enlig vad C tidigare berättat. Svårigheten i kommunikationen är att C hela tiden måste hänvisa till eller jämföra med något som man utifrån den fysiska tillvaron kan tänka sig. Det betyder inte att det är det som exemplet avser, utan är mer ett förslag till förståelse, förslag till hur man kan tänka.

Det försöker jag komma ihåg, när han berättar, det han vill säga. Jag får inte ta saker och ting för bok-stavligt och göra det tankefelet att det är just det han avser. Lite grann är det som att berätta vad hallon smakar för någon som varken sett eller smakat ett hallon.

Vi återgår till de som gör akutinsatserna där C ingår. Ledarna i de olika teamen måste bearbeta all tänkbar information, olika fenomen, kända faktorer och beräknade utfall och även mer osäkra sådana i form av påverkan från den fria viljan.Det sker alltså ett ordentligt förberedande arbete inför varje insats.
Här förbereds också utvecklingen av de förutsättningar som möjliggör medvetandehöjande insikter.

Är ni med mig i att hålla tanken öppen ? Det gäller som sagt att inte fastna i det man redan vet.Lättare sagt än gjort.
Jag måste naturligtvis fråga vad det kan vara för något. Det som möjliggör medvetandehöjande insikter. och det C kallar "utveckling genom insikt".

C försäkrar mig om att han kommer att tala mer om detta och bit för bit i vår mosaik ge en allt tydligare bild. Han påpekar också betydelsen av att förstå att det finns en riktning för alla mot en ökad medvetenhet och utveckling. Alla.
Samtalet avslutas med att C talar om att här finns liknande dokumentation kring var och en och jämförbar med det som vi tog del av i det arkiv som var Livets bok. 
Den dokumentationen, sa  C, var en inlagring av information som ett energiavtryck. Förmodlingen har denna liknande utseende, om man nu kan säga så. Den information som finns här går inte att få ut eller få tillgång till för någon enda utom de som har en speciell uppgift.
som sagt, hallon - hallon på er alla.
samtalen fortsätter....

"Mina 100 samtal med C" - trettioandra samtalet

Åter är vi i den stora parken på den bild C skickar idag. Vi har tidigare besökt den stora byggnad som ligger här när vi talade om den kollektiva uppfattningen att alla liv tecknas ned i Livets bok. Den gången C tog upp detta var vi i det tjugofemte samtalet.
Nu är vi åter där utanför den stora byggnaden och på väg in. Idag är vi på väg in i en särskild del av huset. Tidigare berättade C om de minnesavtryck som tog sig form av informationslagring och som kunde fås ut i form av en bok.
I dagens läge med all ny teknik och alla framsteg inom information och kommunikation  låter inget av detta konstigt. Det  verkar mer otidsenligt att tala om böcker i sammanhanget, tycker jag. Nu är jag en stor bokälskare och tycker inget kan ersätta en bok att hålla i och fysiskt bläddra och läsa i , för att inte tala om en dagstidning.Jag sätter ett nöje i den fysiska kontakten och själva bläddrandet.  Men det betyder ju inte att informationen endast ser sådan ut.

Så är det inte heller i det här fallet. C visar mig en informationsåtergivning där all samlad information finns kring en individ. Det kan röra sig om val och dess konsekvenser, förhållningssätt till händelser och möjligheter, likaväl som svårigheter och andra omvälvande saker.

När man går fram genom livet som ändå har en slags linjär bana, även om livet vinglar fram och åter över tidslinjen, gör vi väl alla vårt bästa i den situation som uppkommer.Vi gör vårt bästa utifrån vad vi kan och vet, utifrån den kunskap vi har om vilka vi är och vart vi är på väg.

Det som är svårt är att veta vad valen har för konsekvenser. Även om vi gör vårt bästa så händer det att vi snubblar och ibland faller med allt vad det innebär. Ofta kommer kanske tanken att det här var väl ändå onödigt, inget jag ville erfara eller förhålla mig till !Det här kunde jag lika gärna vara utan!

Sedan kommer den tid när livet mer och mer ses i backspegeln och endast då kan vi summera och se vad olika saker ledde fram till.
Många gånger tycker jag att jag då förstår vad jag skulle med de olika erfarenheter jag gjort. Först då kan jag se delar komma till nytta som jag tidigare bara upplevt som besvärande snubbeltrådar.

Den väv av livstrådar som finns energimässigt med var och en får vi hjälp med att förstå enligt C.
Oftast har man själv bara olika fragment och för att få en större förståelse behöver man se den större bilden och sammanhanget. I det större livet, där C befinner sig, får vi hjälp med att se vårt liv i ett sammanhang.Här talar C om de som hjälper oss med detta, våra medvandrare i det större livet. De som hjälper oss och alltid finns med var vi än befinner oss.

Ofta kanske man drar förhastade slutsatser både om sig själv och andra för att man inte har tillräcklig information. C menar att vi skulle behandla både oss själva och andra betydligt mer kärleksfullt om vi  förstod hela bilden.  Det är det vi får ta med oss av dagens samtal: när vi ser handlingar och händelser som involverar andra och oss själva med för den delen, kan vi försöka minnas att vi endast har en liten del av den information som vi skulle behöva för att kunna ta ställning. Ja, för att kunna döma både någon annan och oss själva. Det fragment av information vi har, kan få oss att reagera starkt och fördömande ,men det kanske alls inte ser ut så när vi har hela bilden.Alla går sin livsväg och kan inte jämföras med någon annan. Jag vet inte vilken erfarenhet som är viktig för den jag möter.

Det här samtalet får vara en påminnelse om att hantera oss själva varsammare och andra  utifrån att vi endast ser en liten del av vad som egentligen pågår.Den dag vi får hjälp med att se all information kring våra egna liv kommer vi säkert att förstå bättre varför vi gör på det ena eller det andra sättet.

Det vi också kan ta med oss ut i det dagliga är att vi själva är våra värsta domare. Ingen annan är så hård i sin kritik som vi själva till våra egna tillkortakommanden.
Det finns en kärleksfull förståelse som omsluter var och en av oss och ingen blir dömd.
Nog väcker väl det upp en vilja att göra sitt bästa? Att vara sitt bästa jag.

"Mina 100 samtal med C" - trettioförsta samtalet

Idag fortsätter C berätta om den arbetsgrupp han tillhör och om en av grupens ledare. Den som läst tidigare samtal minns kanske att C talat om Teo. Han är en av dem som ingår i det kluster, som C. kallar det, som utgör den arbetsgrupp C ingår i. Det som var speciellt för Teo, förutom hans utvecklade kvaliteter, var att han inte hade några inkarnationer på jorden utan kom från en annan utvecklingslinje i Universum. Där fanns annorlunda förutsättningar till utveckling än de som finns hos oss i den fysiska inkarnationen.Teo är alltså mer utvecklad vad gäller inkännande och kärleksfullt omhändertagande än vad som är vanligt för oss från den jordiska inkarnationen.

Man talar om att man tror eller inte tror att det finns annat liv i Universum. Det spekuleras ju vilt om detta i filmer och böcker. C. berättar alltså från sin utgångspunkt. Han berättar att det finns intelligent liv och mer utvecklat liv än hos oss på jorden med snarlika mänskliga former. Det finns också de individer som gör andra typer av erfarenheter och då får ialla fall jag  ställa mig frågan hur jag definierar utvecklad. Längre fram i samtalen ger C glimtar av vad som finns i hans större värld och det han kallar Livet i sig.

Det trettioförsta samtalet i manuset och den kanaliserade nedteckningen av mina samtal med C berättar om en av ledarna av klustret och arbetsgruppen, en kvinna vid namn Zoya. Var och en som tillhör gruppen ingår på grund av sina kvaliteter, som de tillför hela gruppen och som också bestämmer gruppens frekvens och möjligheter.
Klustrets arbetsuppgift förklarar C som en utryckningsstyrka. Man kan jämföra det med räddningstjänst eller ambulans eller något sådan vi känner till.Dessa individer rycker ut till ställen där många människor omkommer. Det finns också, som C berättar, många sådana här akutstyrkor liknande den han ingår i. Dessa undsätter alltså dem som hastigt och utan förvarning dör i olyckor och katastrofer av olika slag.

Nu går mina tankar till de tillfällen när antingen någon berättat om livsomvälvande situationer där man svävat mellan liv och död eller när man själv varit i situationer där utfallet kan vara en kort överlevnadstid. Många är berättelserna om ett vidgat medvetande och ett kärleksfullt bemötande som förändrar inställningen till livet hos den som är utsatt. Den som överlever har ofta känslor av trygghet, kärlek utanför det mesta man tidigare upplevt och där rädslan för döden inte längre finns kvar.
Det C berättar är att dessa kvaliteter finns hos både Zoya och Teo som förmedlas till de individer de tar om hand som är i chock och förvirring inför det som händer. Här omsluts de av den totala kärlekskänslan som förmedlar trygghet i en svår situation.
Jag tycker det är en trösterik tanke att de som hamnar i svåra situationer och kanske mister sina liv får ett kärleksfullt bemötande som ger trygghet och tar bort rädslan inför det okända. Jag tror inte någon av oss behöver oroa sig för vad som häder sedan, efter det fysiska livet, eller vid tanken på att vi alla kommer att dö.
Det fysiska livet är ändligt men det större livet som C berättar om omsluter det mindre. Vi får se framtiden med tillförsikt.

"Mina 100 samtal med C" - trettionde samtalet

Samtalen varvas med reflektioner vad det innebär att vara människa i en fysisk begränsad värld och information om vad C upplever utanför tidsrummet, efter att ha lämnat det jordiska livet.

Bilden som C skickar idag i det trettionde samtalet, handlar åter om vår situation som människor på denna vackra planet i Universum.
"Jag ser brunsvarta lådor. som kommer emot mig. De verkar gå på räls, som någon slags lastvagnar. Det ser ut som  ett tåg med vagnar fyllda av kol", säger jag till C för att förklara vad jag ser i den bild han skickar till mig.
"Ja det är ett dagbrott, där man bryter kol.Många människor arbetar här. Det är hårt och slitsamt och ett farligt arbete", bekräftar C som inledning  till det han nu vill sätta fokus på.

Överallt pågår en febril aktivitet med att använda sig av de resurser som finns att använda  i vår konsumtion. Jordens resurser kan verka oändliga från det perspektiv man har, när man betraktar den här arbetsplatsen. Gräva upp och gräva fram. När resurserna och behoven är mycket stora blir det mer permanent. C visar mig stora industrier, där det finns stora tillgångar som verkar outsinliga. Man tänker inte på att även detta har ett slut. Det blir så att det över generationer permanentas arbetsförhållanden,  där familjer och kultur bildas kring de tillgångar man exploaterar. Mycket av familjers och samhällens identitet grundar sig på dessa arbetstillfällen.

Men allt som tiden går och tillgången minskar,  ökar behovet av att hitta andra mer miljövänliga lösningar. Dessa kräver en större flexibilitet i synsätt och kultur. Det behövs alltså ett helt annat tänkande och förhållningssätt för att man ska kunna överleva.

C visar på de svårigheter som kan uppstå, när man i generationer har arbetat som till exempel kol- och gruvarbetare. Man är född in i en typ av arbetskultur, där grannar, familj och vänner hör dit. Samhället man lever i  är kommet ur de förutsättningar som funnits just där. C menar att det blir svåra omställningar för grupper av människor och dessa kommer inte att jubla när nya energikällor tar över världen. 
De som har sin tillhörighet i den tidigare traditionellla hanteringen kommer att uppleva att de förlorar allt. Sin identitet, sin trygghet och tillhörighet. Trots att det är ett riskfyllt och kanske också hälsovådligt arbete så är det där man har sina rötter och sitt ursprung.  

När världen utvecklas och förändras krävs att en ny människa stiger fram.  Det kommer att innebära att många, många kommer att uppleva att de förlorar allt.
De kommer som sagt inte att jubla över nya lösningar utan processen till förändring är kanske både lång  och mödosam. Alla har vi en vana att hålla fast vid det vi redan vet och kan. Ja till och med dåliga val prioriteras utifrån att utfallet är bekannt.

Det var det trettionde samtalet ,där C ger möjlighet till reflektion kring hur vi ställer oss till förändring.
Förändring i handling och tanke är den stora utmaningen.

"Mina 100 samtal med C" - tjugonionde samtalet

Ofta hör jag formuleringen
 "jag önskar jag visste vad som är meningen att jag ska göra".

Det är  tvekan och undran över vad som är meningen med det egna livets strapatser och om man förstår att ta vara på det som är ens egna unika kvaliteter. Ingen vill ju står där en dag i livets slut och plötsligt förstå att man borde ha gjort mer av det ena eller andra. Eller ännu värre missat poängen helt !
Det här tror jag många funderar på och många gånger kanske man är osäker på hur och vad man ska ta ställning till.

Dagens samtal inleder C som vanligt med att sända mig en bild. Den föreställer en man, prydligt klädd,vårdad med en väl använd kostym. Tiden bedömer jag till 1940-tal men jag tror inte det har någon egentlig betydelse  för vad C talar om senare, utan är mer som en filmscen, där mannen befinner sig. Han går längs ett järnvägsspår Jag ser hur mannen går från by till by och säljer försäkringar.

Det viktiga i detta är mannens förhållningssätt.

Han är uppfylld av  den goda tanken i det han gör och har en känsla av att komma som en livräddare. Han har en känsla av meningsfullhet som han njuter av. Det är alltså en lycklig och nöjd man.

Kontentan i bilden, som C vill förmedla, är att denne man, som troligen lever under ganska ansträngda förhållanden, känner en lycka i att få kombinera sin försörjning med ett gott syfte. Det är hans upplevelse av det hela. Någon får lön, någon tjänar pengar på idén och andra upplever mer trygghet i sina liv. Det är alltså upplevelsen av arbete och meningsfullhet för egen del och för andra detta handlar om.

C lyfter fram den inre kunskap som finns inom var och en av oss Den inre avläsare som vet. när vi gör det som gagnar både oss själva och andra.
Det finns en risk att  vi utvecklar en allt större okänslighet för vår inre ledning och den inre rösten som var och en är utrustad med.
"Med en oklar och otränad inre röst ges inga signaler till vederbörande ens i de handlingar som borde ge en stark inre signal om ett icke korrekt handlande", säger C.
Mer och mer kan passera och en allt större okänslighet blir resultatet.

Det är många som söker efter sin inre ledning och sin inre röst.

Ibland kan man till och med tro att man inte har någon, därför att den är så svår att få tag på. I den inlärning som ibland sker tidigt i livet,  där omgivningen blir uttolkare för rätt och fel och vad man som individ behöver och skall göra, tycka, tro osv stängs den inre rösten till mer och mer. Till slut kommer den att finnas, men det finns ingen upptrampad väg att gå för att få tag i den. Där börjar det inre sökandet.

Hur ska man då börja ?
En tro på att den inre rösten finns och viljan att träna upp ett lyssnande inåt, även om det inte kommer några svar till att börja med, är en bra start.  Det blir ingen stig av att gå en och två gånger på samma ställe. Det blir inte heller någon träning om omgivningen får fortsätta att definiera den man är och ens livsvillkor. Det kräver tålamod och upprepning, som allt lärande för att den inre rösten skall kunna växa sig stark.
Det finns olika sätt att träna, men för att den inre rösten ska kunna göra sig hörd ,måste det yttre stillas och tonas ner. I det kommunikationsbrus som finns idag, har den inre rösten svårt att göra sig hörd.
Att ta tid med sig själv i tystnad och stillhet, att meditera under tystnad och inte där någon hela tiden talar och avleder,fungerar i det långa loppet.

Många ting är föränderliga och ska så vara. Det vet vi alla som lever här och nu, där mycket utvecklas i raketfart. Andra värden har inte några genvägar och förändras inte över tid.

Viljan att bli hel, att vara medveten om sina val och sitt liv växer till ett behov under livets gång. En dag ställs frågorna : Vem är jag ? Finns det någon mening med mitt liv ?  Det vi kallar utbrändhet och stress tror jag är obalansen mellan det inre och det yttre.

Vi får ta vårt tålamod och vår längtan och trampa upp den inre stigen.
Innehållet i samtalet idag är att hitta det som gagnar både oss själva och andra.

"Mina 100 samtal med C" - tjugoåttonde samtalet

"När man står på jorden och ser på himlen och ut i Universums oändlighet grips man av vördnad men också förvirring beroende på att man som människa inte har några referenser till något så stort och så tomt", börjar C det tjugoåttonde samtalet.

Det läggs enorma summor pengar på forskning om rymden. Det finns många teorier om jordens och människans historia och uppkomst. Ingen kan säga att de vet säkert ,utan man bestämmer sig för det man själv tror är möjligt och man hittar fragment och belägg för sin teori.
I dagens samtal vill C bidra med sin syn på det hela. 

Han börjar samtalet med att återföra till tidigare samtal han haft angående ufo, där  de olika vibrationshastigheterna  gör att man kan förflytta sig över gigantiska avstånd på ett sådant sätt som inte fysiskt är möjligt. I ett tidigare samtal liknar han det vid en synvilla, där man ser vissa frekvenser för att sedan som hastigheten ökar  inte ha någon förmåga att registrera vad som händer med sina fysiska ögons begränsningar. Och föremålet verkar försvinna inför ens ögon.Vi människor har endast ett begränsat synfält och kan inte se, inte höra heller, alla frekvenser.

Här i samtalet gör jag ett inlägg utifrån något jag såg på TV. För att en snigel ska uppfatta mig måste jag stå stilla. Så fort jag rör mig förbi kan snigeln inte uppfatta mig och min rörelse.
C säger då att idén är besläktad men alls inte  likadan som det han berättar om nu.  Ändå intressant kan jag tycka.

C fortsätter  med att säga att rymden inte alls är så tom som den verkar, utan det sjuder av liv och aktiviteter. Vi i den fysiska världen har begränsade förutsättningar att ta del av det som pågår.

C vill att vi ska sluta betrakta jorden som världens mitt med en himmel ovanför som är en medeltida syn, som vi fortfarande släpar med oss. Han ber oss istället att vi föreställer oss vårt fysiska liv på en reltativt låg frekvens som ett tidsrum, ja som en "låda" i universum.  Han menar att när vi dör och lämnar det fysiska livet och vår fysiska kropp  stiger vi också ur tidsrummet. Då kommer vi automatiskt i kontakt med högre vibrationshastigheter och allt det som försigår  i livet efter döden.
C manar oss idag att byta perspektiv. De är bara utifrån den snäva vinkeln i den fysiska "lådan" i tidsrummet när vi blickar ut i Universum som det ser tomt och oförklarligt ut. Genom att byta position och vinkel kommer allt att se annorlunda ut.

"Många ger uttryck åt förundran och tror sig vara ensamma i Universum.Det skulle kunna innebära.att slump och tillfälligheter skapade allt i en stjärnsmäll.
Den gudomligt sammanhållande kraften verkar betydligt trovärdigare", avslutar C

Mina 100 samtal med C" - tjugosjunde samtalet

I de hundra samtal jag hade med C, varvades ämnen huller om buller, kan det tyckas. En del av samtalen tar upp frågor, som rör ämnet att vara människa.
Att vara människa i ett fysiskt sammanhang på en begränsad jord någonstans i Universum.
I samtalen syns en lagbundenhet och en ordning som också finns i många sammanhang i det fysiska livet. Inget är utslängt på måfå. Inget "hoppsan, vad hände nu?"
Eller Oops ?

I andra samtal  berättar C om sig själv och det sammanhang han är verksam i efter sin fysiska död.. I åter andra tar han upp det, som vi alla undrar över dvs hur ett liv efter den fysiska döden ser ut. Många frågor går i varandra, där det handlar om att hitta den ton, som gör att man kan leva efter en inre sanning i en komplicerad värld. Mycket handlar om att urvecklas som människa, att värna medkänsla och solidaritet och att ta  kliv framåt genom att ta ansvar.

Många samtal som följer kommer att vidröra det vi kallar livet efter detta. De gäller också att på ett bra sätt klara av det liv vi är i nu och det fortsätter C kommentera i detta samtal.

Bilden C skickar mig idag visar en stark växtlighet, hög fuktighet och det kan vara någonstans i Syd-Amerika, Asien, Ö-värld, regnskog. Oavsett var det är så finns det beröringspunkter som det här samtalet ska handla om idag.
I tidigare samtal har han pekat på den överproduktion som behöver en överkonsumtion. Idag sätter
C  fokus på en produktion som kommer till ur ett perspektiv av ekonomi och lönsamhet i ett område med speciell natur, där människor levt i samklang med naturen i årtusenden. Han visar på vad som händer när förutsättningarna ändras och jämnas med marken för de människor som  bara kan överleva så länge som tillgångarna finns.

"När det är avätet och man gjort sina vinster finns inget mer att hämta", säger C .

Kvar blir då den som blivit fråntagen möjligheten till överlevnad.Det finns inga förutsättningar att fortsätta sina liv som tidigare.  Hela balansen rubbas och det som tidigare fungerat har inte längre några förutsättningar.
Miljön blir som ett stort operationssår eller en amputation av något som tidigare var frisk och som fungerade tills någon såg en ekonomisk vinning i situationen.

C pekar på den brist på känsla för det sammanhang man lever i som människa,  när man endast ser till sin egen vinning. Vi borde alla samsas om tillgångar och möjligheter utifrån att dessa är begränsade och ändliga när det gäller jordens resurser.

" I en värld som förnekar döden rent fysiskt och inte heller tror på en sammanhållande kraft och en enande gudomlig tanke, blir man den ende som skall skapa och försäkra sig om sin egen överlevnad.
Att underminera förutsättningarna för det liv man lever vittnar om stor omognad och brist på omdöme. Det ekonomiska tänkandet gör anspråk på att erhålla främsta platsen, trots sina uppenbara brister.
Livet har många andra variabler, och skall vägas samman därefter," forstätter C och avslutar det tjugosjunde samtalet med

" Stor sorg och mycket skada följer i de enögdas spår".

"Mina 100 samtal med C" - tjugosjätte samtalet

För att inleda det tjugosjätte samtalet skickar C en bild. Jag ser en ung flicka kanske 10 - 12 år gammal som befinner sig på en ödslig stadsgata. Grått och regnigt. Flickan är helt ensam.

"Jag vill att du ska känna känslan av övergivenhet. Idag vill jag tala om de övergivna. De övergivna barnen", säger C.

Han fortsätter med att visa på vad det innebär att helt tvingas lita på sig själv och sin egen förmåga till överlevnad. Att finna något att äta, någonstans att vila, något att skydda kroppen med. Att bara försöka hitta sätt att sörja för sin egen säkerhet tar all tid i anspråk.
"Barnen, de mest utsatta blir bortvalda", fortsätter C.

Ofta finns reportage från olika hörn av världen. Vi känner väl alla till gatubarnen i både öst och väst. Alla sjuka som dör  i brist på rent vatten och mediciner medan makthavare diskuterar vem som ska     betala och konsekvenserna för marknaden. Gigantiska behov. Huvudlös cynism.  Ni kanske sitter med mig och håller andan, får ont i hjärtat. Här brukar den stora tröttheten rulla in. Det är så mycket och så stora insatser som behövs att man kan gripas av handlingsförlamning och försöka ta sig själv till ytan  med något som inte går så på djupet. Något lättsammare för att inte tappa hoppet om livet och mänsligheten. Vi gör alla på olika  sätt för att klara av att hantera allt det livet innehåller för var och en.

Mitt i allt detta finns också vetskapen om att en liten överkomlig insats kan ge stora resultat. Kanske behöver vi inte alla vara eldsjälar som drar igång stora projekt, flyttar till Afrika, ger oss iväg till storstadsslummen, men vi behöver alla tänka en extra gång över om det finns något vi kan göra nu, idag. Jag tänker tacksamma tankar till dem som faktiskt är på plats. De som gör något och som är våra händer ute i världen.

Det går att börja med ett litet steg genom att ställa frågan : Vad kan jag göra?

C. återkommer ständigt till att vi alla utvecklas tillsammans och att vi energimässigt hänger ihop med varandra. Då spelar det ingen roll hur mycket vi tittar åt ett annat håll. Det som är svårt och olöst kommer ändå att följa oss på ett eller annat sätt.
Ett första steg kan vara insikten om att vi har ett gemensamt ansvar, alla. Bara genom den inställningen och om den delas av alla, kommer vi att kunna hitta lösningar och förändring till det bättre.
När jag tänker på vad jag kan göra här och nu kanske det är att göra det möjligt för den som redan gjort sitt val att handla och vara den som ser och gör.
Vi kan alla vara bärare om hopp och tillit till en bättre och mänskligare värld.

"Jag hoppas att individen själv ska uppfatta möjligheten att göra en insats, att vara medmänniska.
Det är inte så mycket som behövs utan även den ringaste handling har stora konsekvenser",
avslutar C.

"Mina 100 samtal med C" - tjugofemte samtalet

I det tjugofemte samtalet  följer jag med C genom en stor park och till en stor pampig byggnad. Så småningom kommer vi till en entré med något som liknar en reception. Vad är nu detta ? Vad vill han visa mig idag ?

Sedan urminnes tider, jag höll på att säga , sedan tidernas begynnelse, har det funnits berättelser om att allas liv finns dokumenterade.Där får man stanna med tanken ett ögonblick för att ta in vad det innebär.
Det har väl skiftat över tid hur man föreställt sig dokumentationen, kanske som ens himmelsk kunskap om varje människa. Inom kristendomen talar man innerligt och tröstande om att varje människa är sedd av Gud. Att inget händer någon enda utan att Gud vet det.Trösterikt att vara buren.
Det finns andra uppfatningar som menar att allt finns nedpräntat i "Livets bok". Där varje handling, tanke och uppsåt likaväl som allt som händer och ska hända en människa finns nedtecknat.  Tron på någon form av dokumentation är stark oavsett var över klotet man rör sig.

Idag sällar C sig till den skaran och säger att vi ska få ta del av det som tecknats ner för ett liv. Han nämner ett namn för att han vill visa mig ett exempel.
Det som är annorlunda idag och i det här samtalet med C, mot det jag tagit del av tidigare, är att C säger att livsberättelserna finns i bokform för att de har ett symbolvärde. Inte så att det egentligen ser ut så utan därför att det finns en kollektiv uppfattning och en utbredd idé om hur livsberättelserna ser ut. På grund av denna kollektiva idé kommer alltså dokumentationen ofta till uttryck genom att man föreställer sig eller ser informationen som om den var skriven i bokform. Så är det inte egentligen menar C.
Informationen är istället kopplad till varje individ via ett energiavtryck, där allt finns för var och en.

"Finns alla fysiska inkarnationer nedtecknade för var och en", frågar jag och inser att min användning av nedteckning följer idén om bokformen.
"Ja, alla fysiska inkarnationer, all planering och ökade kunskaper och insikter lagras för var och en". säger C. Det är förstås informationslagnng och inte nedtecknande det handlar om.

Som ett avslut på det här samtalet berättar C något om vad som finns vad gäller hans eget liv.
För det första så hänvisar han till sitt senaste fysiska liv men också det som pågår just nu med träning och utveckling alltsom arbetet pågår.
Han avslutar samtalet med följande:
"Jag har haft flera liv i Europa tidigare. Jag springer som en kökspojke i ett franskt slottskök och får ovett av alla. Så är det när man är längst ner på skalan. Det livet slutade  efter att jag fått en svår skada i foten när jag deltog i ett krig. Jag avled senare på grund av detta som en ung man hemkommen och vårdad av min mor. Det blev ett mycket kort fysiskt liv, där den viktigaste lärdomen var att vara den som var utsatt. Att inte ses av någon."