För att inleda det tjugosjätte samtalet skickar C en bild. Jag ser en ung flicka kanske 10 - 12 år gammal som befinner sig på en ödslig stadsgata. Grått och regnigt. Flickan är helt ensam.
"Jag vill att du ska känna känslan av övergivenhet. Idag vill jag tala om de övergivna. De övergivna barnen", säger C.
Han fortsätter med att visa på vad det innebär att helt tvingas lita på sig själv och sin egen förmåga till överlevnad. Att finna något att äta, någonstans att vila, något att skydda kroppen med. Att bara försöka hitta sätt att sörja för sin egen säkerhet tar all tid i anspråk.
"Barnen, de mest utsatta blir bortvalda", fortsätter C.
Ofta finns reportage från olika hörn av världen. Vi känner väl alla till gatubarnen i både öst och väst. Alla sjuka som dör i brist på rent vatten och mediciner medan makthavare diskuterar vem som ska betala och konsekvenserna för marknaden. Gigantiska behov. Huvudlös cynism. Ni kanske sitter med mig och håller andan, får ont i hjärtat. Här brukar den stora tröttheten rulla in. Det är så mycket och så stora insatser som behövs att man kan gripas av handlingsförlamning och försöka ta sig själv till ytan med något som inte går så på djupet. Något lättsammare för att inte tappa hoppet om livet och mänsligheten. Vi gör alla på olika sätt för att klara av att hantera allt det livet innehåller för var och en.
Mitt i allt detta finns också vetskapen om att en liten överkomlig insats kan ge stora resultat. Kanske behöver vi inte alla vara eldsjälar som drar igång stora projekt, flyttar till Afrika, ger oss iväg till storstadsslummen, men vi behöver alla tänka en extra gång över om det finns något vi kan göra nu, idag. Jag tänker tacksamma tankar till dem som faktiskt är på plats. De som gör något och som är våra händer ute i världen.
Det går att börja med ett litet steg genom att ställa frågan : Vad kan jag göra?
C. återkommer ständigt till att vi alla utvecklas tillsammans och att vi energimässigt hänger ihop med varandra. Då spelar det ingen roll hur mycket vi tittar åt ett annat håll. Det som är svårt och olöst kommer ändå att följa oss på ett eller annat sätt.
Ett första steg kan vara insikten om att vi har ett gemensamt ansvar, alla. Bara genom den inställningen och om den delas av alla, kommer vi att kunna hitta lösningar och förändring till det bättre.
När jag tänker på vad jag kan göra här och nu kanske det är att göra det möjligt för den som redan gjort sitt val att handla och vara den som ser och gör.
Vi kan alla vara bärare om hopp och tillit till en bättre och mänskligare värld.
"Jag hoppas att individen själv ska uppfatta möjligheten att göra en insats, att vara medmänniska.
Det är inte så mycket som behövs utan även den ringaste handling har stora konsekvenser",
avslutar C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar