första samtalet

I mitt första samtal med C börjar han med att knyta an till en av våra vanligaste frågor. Den som handlar om livet efter döden. Ja, om det finns ett liv efter den fysiska döden överhuvudtaget ?Själv har jag alltid trott att livet fortsätter men det är ju svårt att veta hur och vad det innebär förrän man står där själv.Det enda man med säkerhet vet är ju att livet är ändligt och dödligheten är 100%.

När jag nu får en möjlighet att höra vad C har att säga om saken tycker jag det är intressant förstås.Det C ville börja prata om var frågan: Går livet vidare efter döden ?
Svaret blev :Ja, det gör det,  men inte som någon sagoboksbild med molntussar och harpor utan i något som C senare kommer att beskriva och kalla " livet i sig" och som för mig ställde en del föreställningar på huvudet och andra kom riktigt på rätt plats.

"Frågan om livets fortsättning ställde jag mig iallafall medan jag levde", sa C, "och nu kan jag faktiskt berätta vad som hände med mig".

Den vanligaste föreställningen man hör talas om är att man färdas i en ljustunnel och möter sina nära och kära. "Så var det inte alls för mig, säger C, utan i mitt fall var det som att bli träffad av blixten där allt bara försvann. Inga känslor, ingen tanke och framför allt ingen smärta. Ingenting.

C.berättar att precis som allting annat skiljer sig åt från person till person så skiljer också  sättet man dör på sig åt. I det här fallet slutade det fysiska livet plötsligt med en olycka och var alls inte väntad eller förutsedd, då den kom mitt i livet och knappt ens det.  Då kan jag förstå, det han berättar, att i den enorma förändring som sker, där han liknar det som att bli träffad av blixten, så blir effekten av olyckan väldigt stor.  Jag trodde nog att alla dödsfall efterföljdes direkt av denna ljustunnel, eftersom det är det man alltid säger och läser om. Ungefär som att bli utskjuten ur den fysiska kroppen som av en katapult. Men -  så var det inte för C .  Någon form av förflyttnig ägde iallafall rum eftersom det senare visade sig att C blev medveten om, att han fortfarande fanns - på något sätt.

" Jag har inte någon uppfattning om den tid jag inte var medveten om något, tills att jag faktiskt blev medveten om att jag var - att jag fanns", säger C.

Den eventuella tid som måste ha förflutit mellan olyckan och när C blev medveten kan han inte säga något om. Han berättar däremot om sitt känslolmässiga tillstånd som behagligt, där han känner sig nöjd och helt utan obehag och smärta. Den aktivitet, som han talar om, är en slags lagning och återställande av  hans energier. Ett stödjande ljus. Han säger ,att han inte kan beskriva det på något annat sätt, ett stödjande ljus som också förmedlar ett slags lugn.

"min kropp helades och lagades först av allt", säger C.
som fortsätter att berätta om  livet efter den fysiska döden och livet i sig.