Bilden C sänder som inledning på dages samtal handlar om två människor vars handlingar griper in i varandra och de blir två länkar i en kedja, i en rörelse.
C säger inledningsvis :
" Om vi kunde följa handlingsmönster som ett ljusband mellan alla som bildar länkar av handlingar och yttringar från den ene till den andre, så ser vi att nästan alla är anknutna till varandra i en evig ström från människa till människa".
Ja, nästan alla.
C fortsätter med att ställa frågan om vi kan föreställa oss individer som så totalt utanför på alla plan att inga handlingar eller intentioner utgår från dem?
Med det så kommer nästa reflektion kring att ingå i ett sammanhang och längtan efter att få höra till.
För vissa människor är det svårare att hitta dessa sammanhang där man naturligt ingår. Det finns många som önskar sig en större samhörighet och upplever också att de inte har så många val när det gäller det. Man kan bli hänvisad till sitt eget sällskap hur gärna man än vill ingå i något annat. Ibland blir det en önskan som förblir ouppfylld ialla fall här och nu.
Det C pekar på är att en sådan längtan alltid lagras som det längtans frö han ofta talar om. Ett längtans frö som kommer att få sin manifestation och gå i uppfyllelse när det vuxit sig starkt och där ett förverkligande inte går att stoppa. Vi måste själva ställa frågorna och aktivera det som finns inom oss. Ibland kan det behövas flera och många olika tillfällen som för till fokus på det som lagras in som den kunskap, insikt eller längtan som kommer att manifesteras.
För att börja förstå vilka vi är som människor möter vi andra individer,situationer och sammanhang där vi ser vilket svar vi får. Så tränar vi personligheten och man testar sig fram. Många gånger kan man bära andras bilder av den man är, föräldrars förväntningar och antaganden blir det man rättar sig efter under lång tid. Det är svårt många gånger att befria sig från andras syn på vem man är, andras bedömningar av vad man gör och det andra tycker har ett värde.
Det kommer oftast en dag när den yttre ramen och bilden blir för snäv och man själv känner att man är mer än det andra tycker. Kanske känner man att det inte går att få plats i de trånga och smala modeller man blir inklämd i.
Nu kan frågan istället vändas inåt till en själv "vem är jag?" och man kan vara beredd att hitta nya svar och andra erfarenheter för sina bedömningar. Läntan efter den egna sanningen och det egna uttrycket gör att man tvingas från omgivning och yta ner på djupet inom sig själv.
C säger:
"Individen känner nu av att tiden i den fysiska existensen är begränsad och att man måste vaska fram den del av erfarenhet från sitt nuvarande liv som går att ta med sig. Att göra sig redo för slutsatsen".
Reflektionen över vem man är drivs av ett inre behov av sin egen sanning och tillhörighet. Denna fråga är också ett längtans frö som väckts till liv och nu vill sitt förverkligande.
C avslutar med att säga att för att försonas med hur man levt sitt liv behöver man lyssna till det inom en själv som nu börjat avsluta för avfärd från det fysiska.
Det finns ett grundläggande behov i att söka sin inre sanning och sitt eget uttryck som den unika varelse man är, som lever sitt liv här och nu i fysisk form. Längtan efter att ge sig själv rättvisa och göra det som känns riktigt för en själv kan kännas livsviktigt. Nog kan vi ta hänsyn till andra men inte på bekostnad av vilka vi själv är och vad vi vill med våra liv. Vi kan inte låta andra definiera vilka vi är. Vi har var och en tolkningsföreträde på oss själva. Man kan behålla makten över sig själv och sitt eget liv och inte skänka bort den till andras idéer om hur man ska passa in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar