Bilden C skickar ser ut som ett mörkt svart hål eller snarare en liten tunnel rakt ner i marken. När jag betraktat bilden, säger C, att han tycker, att vi ska bege oss dit idag tillsammans.
"Det verkar inte speciellt inbjudande", säger jag.
Det finns ju människor som älskar grottor och som är villiga att gå in i vilken mörk håla som helst. De tycker det är spännande. Jag kan väl inte påstå att jag är en av dem. Den sortens spänning tycker jag mig kunna avvara.
Men sagt och gjort. För min del är det inte läge att avvisa en sådan här inbjudan.
Jag följer med C för att ta reda på vad det tjugonde samtalet kommer att handla om.
Vi börjar alltså med att gå in i den mörka, ganska trånga öppningen. Vi tar oss en bit framåt där det plötsligt öppnar sig ett fantastiskt utrymme. En grotta full av liv och rörelse. Det är som en stor handelsplats med allt man kan tänka sig. Här inne sköter människor sina liv, arbetar, tillverkar, säljer och byter.
C för samtalet tillbaka till den första känslan jag hade av lite obehag inför det okända, mörka som jag fick bestämma mig för att möta.
När så beslutet var taget och vi gick in i det ogästvänliga mörkret öppnades något som var dess totala motsats. Precis så är det många gånger och C har flera saker han vill belysa med detta.
Det första han visar på är individers enorma överlevnadsskicklighet genom att göra livet vackert, funktionellt och drägligt. I detta fall genom att man söker sig från olidlig hetta och svårigheter till att få svalka och en inbjudande plats att få livet att fungera på.
Det andra han vill visa oss är, att många föreställningar vi har hindrar oss från att utforska livet därför att vi tillåter rädslan att begränsa våra val. Rädslan som är kommen ur en föreställning om något. Det är klart att vi har starka överlevnadssignaler som gör sig gällande och som behövs men ofta, ofta styrs vi av tankar, känslor och idéer som bara är vårt eget fabricerande. Vi låter vår rädsla bli synlig i världen genom att vi fäster den vid något konkret och vi behöver då inte gå ut i något okänt och framförallt inte förlora den kontroll vi tror oss ha över livet.
"Rädslan är den känsla som hindrar oss mest av alla. Den får oss att bli mindre än vi är.Den får oss att sluta oss inom oss själva. Den hindrar oss från att delta i livet", säger C i det tjugonde samtalet.
I den avslutande delen av samtalet talar C om vilka begränsningar rädslan och kontrollen för med sig för individen även efter det man lämnat den fysiska tillvaron. Har man varit riktigt rädd någon gång går det att förstå hur starka dessa känslor är och hur mycket de stänger ute omvärlden.
Frimodigheten som bottnar i vetskapen om att vara en älskad människa tillsammans med modet att möta livet i alla dess kringelkrokar är en uppgift som man bygger bit för bit i sitt liv. Och värd att ägna sig åt.
Behovet av kontroll kommer ur rädslan. Att alltid värna sig med ett nej för att ge tid till eftertanke.
I ett fysiskt ändligt liv på en liten liten planet som snurrar runt i ett oändligt universum kanske man ska ställa sig frågan om det överhuvudtaget går att ha kontroll över livet.
Jag tror att det ur svaret på den frågan som modet föds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar