Fortsatta samtal med Claes /101 samtalet

Som vanligt är Claes mycket tydlig i sina formuleringar och i det han vill framföra. Ni som har läst eller läser boken kan säkert urskilja den speciella ton som finns i överföringen. Det är som när man står i en kör  och körledaren ger ton till varje stämma. Varje stämma känner igen sin speciella ton och precis så känner jag igen och hör Claes röst och kan urskilja den från mina egna tankar, känslor och funderingar, minnen och yttre intryck. Den ton Claes har går rakt och tydligt igenom allt det andra.

Som inledning på de fortsatta samtalen tar Claes upp, hur förståelsen som läsning och delaktighet i vad han förmedlar, kommer oss alla till del  genom en ökad medvetenhet om vilket sammanhang  vi alla befinner oss i.
Det är alltså i grunden frågan om vem man är. Vi frågar oss ofta om det finns ett liv efter den fysiska döden och om vi fortsätter att existera i någon form?
Frågan skulle lika gärna kunna vara om vi fanns före det fysiska livet och i så fall hur det såg ut?
Allt liv hänger samman, där inget är åtskilt från något annat eller någon annan.

Ingen kärlek är heller förlorad genom att någon kär i en relation lämnar det fysiska livet. Denna individ är endast tillfälligt förflyttad utanför vårt fysiska livs energifält. Det är vår upplevelse av smärta som håller oss kvar i separation. Allt finns dock kvar. Det är vi som genom vår känsla av förlust och saknad förflyttar oss från den gemensamma  mötesplatsen.

När vi förstår att vi kan återknyta till det kärleksfulla flöde som aldrig försvunnit utan kan nås genom känslans närvaro, upplever vi åter det som förenar.
Känslans närvaro är vår egen förflyttning känslomässigt, där vi förmår gå tillbaka till upplevelsen av kärlek istället för att gå in i känslan av separation, smärta och förlust.
När vi är i vår smärta kan vi inte samtidigt uppleva det hela läkande flöde som är kärlek utan då ser vi endast det vi tror vi har förlorat. Det bekräftas också genom vår upplevelse av ett  borttagande  i det fysiska livet. I den smärtan blir vi ofta kvar.

Det är den inre känslomässiga förmågan till närvaro som gör en förändring möjlig.
Inget är någonsin förlorat.

Den kärlek vi känner och upplever är en del av den större kärleken som sammanbinder allt liv. När vi förmår ändra vår närvaro kommer vi att uppleva att den alltid finns där, oavsett tid och rum som den sammanhållande kraft som genomströmmar allt liv.